Om Lasse – Lasse Tennander

LASSE TENNANDER

Hur många svenska artister har provsjungit på Beatles bolag Apple? I London, på 60-talet? Före Beatles ”tillverkades” pop av okända människor men efter Beatles fanns det en tydlig avsändare. Musiken fylldes av liv. Plötsligt var luften fylld av unga grabbar som inte bara lirade utan framförallt skrev egna låtar. Efter Elvis genombrott var poppen ointressant i ett antal år men 1963 vändes allt upp och ner. Ã„nnu mer påtagligt blev det när Dylan kom in i bilden.Texterna blev lika viktiga som musiken.

Sångerna behövde inte längre juke box-anpassas till tre minuter och det gick att skriva om precis vad som helst. Den öppenheten passade Tennander, liksom den passade en hel generation. Så när Lasse Tennander en dag i London 1968 fick se en annons i en musiktidning om att Beatles nystartade skivbolag Apple sökte låtskrivare gick han dit. Efter två låtar började den audition-ansvarige att telefonera. Betydde det att han var ointresserad eller ringde han Paul McCartney? Tennander lämnade Apple-kontoret med orden ”Don’t call us we’ll call you” ringande i öronen. Men han har aldrig slutat fundera över vilka de andra var som satt i väntrummet den där dagen.

Men det började med att Simon Brehm den väldige basisten som upptäckte Lill-Babs hörde Tennander sjunga på en fest. Big Simon drev skivbolaget Karusell och var i ständigt behov av nya låtar till sina artister. Lasse Tennander skrev ”She will never dance again” till den svenska gruppen Wayfarers album som av amerikanska musikmagasinet Billboard utsågs till Folk Music Album of the Month i juli 1967. En flygande start.Tredje pris i en Bildjournalen-tävling, med en översättning av en Who-låt, samt att Derek Hudson i Scaffel Pike spelade in några låtar var fortsättningen. Det började rulla och när han framgångsrikt hjälpt Peter Lundblad med sånger till dennes två första plattor erbjöds även Lasse Tennander att göra ett album.

1974 kom Lars Vegas. Den var godkänd men välte inga kiosker och Tennander såg ingen anledning att lämna jobbet som lärare. Han var nöjd med rollen som låtskrivare såg sig knappast som artist. Alla är vi barn i början fick honom att tänka om. Telefonerna började ringa och Tennander blev ”the new kid in town”, även om han sjöng på svenska och om vår verklighet.

Lasse Tennander var uppväxt på Who och Beatles men när han nu slog igenom var det med en sorts modern visa som passade akustisk gitarr lika väl som elektrisk. Det var mycket politik i texterna men Tennanders politik kändes närmare hemmet, närmare människorna. Här kom en ung man som i första hand skrev och sjöng om det lilla livet, den stora världen och de samhällsteoretiska grubblerierna fick andra ta hand om. Han var en del av den så kallade progressiva musikrörelsen och arbetade till och med under en period på en av dess institutioner, SAM-distribution i Vaxholm, med att sälja konkurrerande artisters skivor, Hoola Bandoola, Nationalteatern, Bernt Staf, Jan Hammarlund och andra.

När Oktoberförlaget, som gav ut Alla är vi barn i början, gick i konkurs stod inte proggbolagen direkt i kö för Lasse Tennander.

Det blev gamla hederliga Sonet, ett så kallat kommersiellt bolag, som gav ut tredje albumet På jakt Musikrörelsen antog en allt dimmigare skepnad medan Lasse Tennander blev en allt tydligare gestalt i svenskt musikliv. Och hans engagemang var orubbligt. Längst därinne är himlen ändå röd kom 1979 och i slutet av 70-talet och i början av 80-talet var han kungen av Mosebacke och en av de flitigaste gästerna på landets alla alternativa spelställen, de så kallade musikforumen.

Oftast spelade han ensam men från och till med olika gruppkonstellationer,Yngve Frejs Ork var kanske den mest minnesvärda. När 80-talet hade satt sig på allvar och musikrörelsen var död och yuppien nyfödd blev klimatet strängare för samhällsengagerad konst.

Lasse Tennander försökte hålla balansen med albumet Konsten att hålla balansen men det var några tuffa år. ”Det är en rutten bransch” har Tennander alltid hävdat och nu fick han känna på dess baksida. 1985 års Rötter ändrade allt.

En enda sång skriven lite på skoj till en enmansföreställning kallad Jag är ledsen att jag är glad var skillnaden mellan att kunna betala amorteringarna på huset på Gotland och tvingas sälja det. Sången gjordes som en illustration till föreställningens snack om pop och vad Tennander lyssnade på innan han själv började skriva låtar. En parentes som aldrig var allvarligt menad.

Lasse Tennander började gräva i sitt 60-tal och hittade inte bara en hitlåt utan framförallt en nygammal publik. Människor som borde lyssnat på honom tidigare, men som inte gjort det, och en helt ung publik som undrade var den här hesa och roliga snubben kom ifrån. Nu blev det klubbar och discon, stökigare publik men ibland också roligare. Det blev mindre politik på scenen men å andra sidan hade det varit överdrivet mycket av den varan på 70-talet.

Friheten att skapa precis den konst han ville göra fanns återigen inga politiska överstepräster ställde några krav repertoaren kunde vidgas, utan att behöva bli ytlig. Det blev många låtar om relationer, inte minst den mellan fäder och söner. 1989 års album Fullständiga rättigheter var färdiginspelat och klart. Enligt Tennander.

Sonets Ola Håkansson saknade en hit, gav Tennander en Norell/Håkansson komposition och sa ”Gå hem och skriv en Tennander-text till den här”. Lasse Tennander, uppfostrad i det tidiga 70-talets hårda skola, där han skrivit texter till en hel LP till Peter Lundblad på tre veckor, gick hem och skrev ”Lisa Lisa”. Ã…kte tillbaka till Sonet och spelade in vad han trodde var en demo. Men demon gavs ut och ”Lisa Lisa” blev en av Tennanders mest omedelbara och smittande sånger. Gungande rock och en guidad tur genom det Stockholmska Söder där Lasses låtsaskompisar Lisa och Per har sina boningar.

Under 90-talet gjorde Lasse Tennander två album Nu 1992 och 1997 den enkelt betitlade Tennander. Bra album med lysande enskildheter men i den störtflod av musik vi numer omges av försvann de i vågskummet.

Fem år mellan utgåvorna, då blir det tomt, då hinner du bli bortglömd som artist. Då kan du själv börja tvivla, på din konst, på vem du är och vad du gör.

Så när Lasse Tennander 2002 slog till med Taube-samlingen Så länge hjärtat kan slå var det många som rynkade på näsan.Var det skrivkramp eller idétorka?

Nej, insikten om att antalet sånger är ändligt och ackorden likaså. När John Lennon vilade i steget i mitten av 70-talet återvände han till 50-talets rock’n’roll. Lasse Tennander gick längre. Han sökte sina rötter och hamnade i en valsmelodi.

För 70-talets radikaler var Evert Taube nästan ett skällsord, en våt filt av naturlyrik och kronbrännvin. Precis som Ingmar Bergman inom filmen var Evert Taube för stor för att vara hanterbar för den svenska vis- och trubadurgenerationen. I samhället och politiken fanns det inte plats för honom och i musiken hände så mycket under 60- och 70-talet så där fanns det definitivt inte plats för honom.

Men Evert Taube har naturligtvis alltid funnits i våra liv vare sig vi velat det eller ej. Lasse Tennander sjöng till exempel redan för tjugo år sedan i ”Livet, kärleken och konsten att stämma en gitarr” att han lånar från Taube.

Steget mellan Lennon och Taube kan tyckas långt men Tennander önskade göra sin musik naknare och lågmäldare och då är det egentligen inte så konstigt att han hamnar i ”Byssan lull”och ”Brevet från Lillan”.

Men Lasse Tennander vore inte Lasse Tennander om han inte samtidigt som han läser och lyssnar på allt han kan lägga vantarna på rörande Taube fastnar för Kents senaste album. Och där framförallt Jocke Bergs och Jojje Wadenius avskalade ”Sverige”. En stillsam visa om det mångkulturella land vi önskar leva i. Kents Sverige och Taubes Sverige kanske har mer gemensamt än vad vi anar. Ã…tminstone förenas de i Lasse Tennanders Sverige.

Lasse Tennander har hållit på med att teckna sin Sverige-bild i snart trettio år. Han skriver sitt lands och sin generations historia som vilken romanförfattare som helst. Bara med den skillnaden att böckerna är korta och lättrallade. Här finns ungdomens politiska 70-tal, miljökampen, pappa,mamma,barn, närmiljön, kampen för en lägenhet, ett dagis. När åren går grumlas sikten och de mer existentiella frågorna dyker upp.

Men det börjar i svartvitt på tv. Efter att ha sett Lasse Hallströms Ska vi gå hem till dig skrev Tennander sången med samma namn och tretton år senare blir sången en hit. Med Magnus Uggla! ”Jag är också med barn”är en av de första och fortfarande mycket få sånger som skrivits om papparollen. Den var kontroversiell på 70-talet när den kom, tyvärr är den det fortfarande. ”Med revade segel” skrevs till föreställningen Lugnet efter stormen, om att värna miljön, ekologin och jordens resurser.

När folkomröstningen om kärnkraft gjordes några år senare blev sången brännande aktuell och lite av antikärnkraftrörelsens kampsång. Den tillhör en av de vackraste i Tennanders sångbok och man förstår
att han återvänder till samma ackord, även om melodin låter annorlunda, i ”Nu blåser vi ut ljusen stolta stad.”
Lasse Tennander avslutar alltid sina sommarkonserter på M/S Blidösund med denna ballad. För många av passagerarna är minuterna när båten angör Skeppsbron, solen sänker sig över Stockholm och Tennanders röst och gitarr söker sig in bland husen i Gamla Stan det närmaste en religiös upplevelse det går att komma. Och även om upphovsmannens version är fulländad får Helen Sjöholm gärna sjunga in den också. Hon gör den vid högtidliga tillfällen och hon gör den lysande.

Om ”Nu blåser vi ut ljusen” svävar eteriskt över Lejonbacken så stampar ”Någorlunda mogna män” hårt i marken upp i Vita Bergen. Nu jävlar är det allvar.Tennander är förbannad på alla gamla radikaler som står och lismar i tv och pratar börsklipp eller skriver krönikor i kvällspressen om hur idiotiska allt och alla var på 70-talet. Sången är ett kort och kärnfullt försvar för att allt faktiskt inte var illa tänkt och skrivit.

Honungshöst” snubblar omkring mellan humor och allvar. Monologen i sången är en ren fantasi, en surrealistisk dikt som skrevs långt innan melodin fanns. Refrängen är en fras som också skrevs tidigare och som Tennander plötsligt en dag upptäckte på nytt. En favorit som han fortfarande tycker är rolig att spela ute.

I morgon är det sovmorgon” är ett beställningsjobb som blev lyckat.Den gjordes till en tv-serie med samma namn. Sången skrevs 1986 och utspelade sig 1966, och tiden som går kan mätas bland annat genom att det i dag finns betydligt fler än sju broar till vår stad. ”Blå himmel över Hammarby sjö” tillhör en av tjugo revolutioner i Lasse Tennanders huvud i mitten av 90-talet. Efter en tids torka skrev han tjugo låtar i ett enda svep, kickad av att ha köpt en vit gitarr och läst Ian McDonalds klassiska mästerverk, En revolution i huvudet, om hur Beatles skapade sina sånger. Plötsligt kunde han skriva sånger utan pretentioner igen. ”Blå himmel” är en glad och okomplicerad poplåt med smarta Beatles-stölder och sticket är bland det snyggaste han gjort. ”Kärleken till livet” är viktig för sin upphovsman. I all sin enkelhet säger den mycket om livet och om att vara pappa till en son.

Tennander har ett antal ballader om livet och döden, den här håller han som en av de bästa. ”Nu blåser vi ut ljusen” och ”Kärleken till livet” är kanske till och med de två sånger han är allra mest nöjd med. Han kunde gott tillägga ”Hela världen håller andan”med raderna ”Under ett pilträd invid ån sitter en pappa med sin son”. Ã„nnu en sång om livet och dess förgänglighet, ett ämne som Lasse Tennander utforskat grundligare än de flesta. Det kanske inte alltid är nyttigt för en popkarriärs pekuniära sida att ständigt sjunga sånger som går ut på att ”ingen kommer levande härifrån”, som han gör i ”Kärleken till livet”. Men för oss i publiken är det befriande med en artist som vågar tala till oss om det svåra vuxenlivet, en man som dessutom försöker leva som han lär.

Lasse Tennander har aldrig sett sitt liv och sin karriär som en enda oupplöslig storhet, som diverse konstnärer plägar göra. Därför har han periodvis ”misskött” sin karriär å det grövsta genom att prioritera fru, barn, resor, böcker, huset på Gotland och annat som gör livet värt att leva vid sidan av scenen. Helt enkelt försökt leva på ett sådant sätt att det inte slutar med, som John Lennon säger, att livet är det som pågår medan man sysslar med annat. Av den anledningen kan det vara svårt att lyssna på några av dessa sånger medan du sysslar med annat. Du blir indragen i texterna och musiken vare sig du vill eller inte. God konst fungerar på det viset.

Ernst Håkan Lahger i februari 2003 efter långa och många samtal genom åren med Lars Arthur Tennander..