Eremit i ett kollektiv / Ångbåtsliv
Release 2011-09-07
Skivbolag: Gazell records
Katalognr GAFDD1111
Håkan Lahger om nya plattan
Lasse Tennander borde kanske blivit gitarrist i ett rockband. Han hade blivit en fantastisk kompgitarrist. Kanske inte Townshend-, Richards-klass riktigt, men snudd på. Hans gamla svarta, numera röda Daion-gitarr, kan han få att låta som en tät rytmsektion, en bas och en sologitarr. Samtidigt.
Eller så kanske Lasse Tennander borde blivit lärare som var tänkt från början. Han säger ju så bra saker i mellansnacken. Kloka. Tänkvärda. Sånt man önskar ungarna borde få höra på väg ut i livet. Innan det är för sent.
Eller är det stå-upp komiker Lasse Tennander skulle blivit. Han är ju så förbannat rolig. Ibland vill man bara att han ska fortsätta snacka. Dra sina drastiska storys. Om livet, döden och konsten att stämma en gitarr.
Men när jag ser honom live inser jag att det är just den artist han är, som han ska vara. Han ska stå där ensam på en scen med sin gitarr och sina sånger. Han ska sjunga för oss och han ska tala till oss. Det har varit hans jobb i snart fyrtio år. Där, på scenen, lever han och där kommer han så småningom i en framtid att dö. Det är hans plats på jorden.
Allt detta blir väldigt tydligt på livealbumet Eremit i ett kollektiv. En sammanfattning av ett liv och en karriär. Om det nu går att sammanfatta en karriär i 15 sånger på 67 minuter. Det gör det naturligtvis inte. Men det går att försöka. Och sen gå vidare.
När hösten 2007 började gå mot vinter kände Lasse Tennander att saker och ting började falla på plats. Det hade varit några motiga år i början på 00-talet men nu var det lättare att gå upp på scenen igen. Han var i bättre samklang än på många år med sig själv, sin konst och sin publik. Denna återfödelse måste firas. Eller åtminstone dokumenteras.
Skivbolagschefen Dag Häggkvist kontaktades och han höll med. Men tyckte inte att det räckte med bara en cd. Varför inte även en dvd som extra godis?
Så en augustikväll 2008 äntrade Lasse Tennander ångbåten Blidösund. Att spela på Blidösund är en mångårig tradition men denna gång hade han sällskap av ljudteknikern Pontus Olsson och ett filmteam. Lasse är upprymd över att arbeta med Pontus igen. I oktober samma höst bandades ytterligare en konsert på båten. Men inspelningarna blev ojämna, räckte inte till ett album. På livespelningar blir det lätt lite fel ibland, en textrad tappas, ett ackord hamnar snett. Lasse var inte nöjd och ville fortsätta spela in.
Under en middag, för att planera fortsatt arbete, förstår Lasse Tennander att Pontus Olsson, denne legendariske ljudtekniker, som spelat in alla från Ulf Lundell till Amanda Jensen, via Eldkvarn, Wilmer X och Bo Kaspers Orkester, är sjuk. Förmodligen är diagnosen cancer.
Pontus Olsson kan inte fortsätta att arbeta och in kommer istället hans barndomskompis Anders Oredson. Tennander och Oredson åker ner till Malmö vintern 2009 för inspelningar på Victoria teatern. I Malmö får Lasse Tennander besked om att Pontus Olsson har lungcancer. Några månader senare går Pontus bort.
Det var en chock och det var en stor sorg. Lasse Tennander tappade lusten för hela projektet. Allt stannade upp. Lasse ville inte fortsätta, ingen ville fortsätta. Men livet går vidare. Måste gå vidare. Senhösten 2009 satte Lasse sig ner för att lyssna och titta på vad som fanns inspelat i ett försök att komma fram till vad som gick att använda från de fyra konserterna.
Nu inleddes det som förmodades vara slutarbetet. En kille börjar redigera dvd-filmen men hinner knappt börja innan han ska ner till Sweden Rock i Karlshamn för ett annat jobb. Där får han en stroke, han hittas inte omedelbart och hans situation är kritisk. Arbetet med denna minst sagt otursdrabbade produktion stannar upp igen.
Hösten 2010 väntar Lasse Tennander på att redigeraren ska tillfriskna men det gör han inte. Under tiden går Lasse in i studion för att göra några kompletterande inspelningar. Det fanns några låtar som Lasse gärna ville ha med på albumet men som han inte fått till live varken på Blidösund eller Victoria. Oredson riggar upp, trycker på knappen och sen spelar Lasse i en eller en och en halv timme. Väldigt enkelt. Konserter utan publik.
Till slut tar en ny redigerare över arbetet med dvdn och ljuset började skymta i tunneln. Gigantiska motgångar och futtiga skitsaker hade försenat produktionen över ett år. Folk hade dött och nästan dött. Den enkla, billiga och lättproducerade liveplatta som Lasse Tennander planerade för tre år sedan var nu något helt annat. Den var ett levande testamente. Ett tag funderade han till och med på att döpa albumet till Testamente. Men han valde titeln Eremit i ett kollektiv.
Ja, det är ju så man känner sig, säger Lasse och ler. På scenen kan man verkligen känna sig så. Jag är å ena sidan med i detta kollektiv men å andra sidan står jag för mig själv här och alla andra sitter eller står där borta. Jag är lite av en ensamvarg för jag har ju lirat mest själv i alla dessa år. De grupper jag varit med i har jag gått ur. Ingmar Bergman har ju sagt €™Varför ska man umgås så förbannat mycket?€™. Jag är inte särskilt kollektivt lagd och det var väl jobbigare på 70-talet när allt skulle vara så kollektivt. Nej, men mest är titeln vald för att betona att jag står ensam på scenen och gör en soloföreställning.
Eremit i ett kollektiv speglar verkligen Lasse Tennanders fyrtio år på scenen. Det är låtar från första albumet till det senaste. Sånger vi hört många gånger och sånger vi hör för första gången.
Tanken var att plattan skulle kännas som en konsert, berättar Lasse. Jag valde ut låtar som utvecklats genom åren, som skiljer sig från originalinspelningarna. Sedan finns Fortsättning följer från 2007 och Taube-plattan fortfarande ute i handeln så där ville jag inte plocka så mycket. Ytterligare en tanke var att ta med någon eller några sånger som aldrig spelats in tidigare.
Men ingen regel utan undantag. Vi hittar även Med revade segel, en av Lasse Tennanders mest älskade och mest sjungna sånger genom åren.
Ja, den ville jag ha med för jag har i alla år varit missnöjd med albumversionen från 70-talet. Dels kunde jag inte sjunga på den tiden och så är den versionen lite klumpig. Men det är min uppfattning. Nu fick jag i alla fall chansen att spela in den som jag vill ha den. Och det är lite lustigt att det bara är jag och en gitarr som gör den versionen. Jag blir ju mer och mer och mer inriktad på det nakna och avskalade med min gitarr och min röst.
Lasse säger att han verkligen förstår om folk har synpunkter på hur han valt ut sångerna till albumet.
Jag har till exempel med €™Jag är också med barn€™ och den låter nästan likadant som den version som finns på en liveplatta jag gjorde för trettio år sedan. Men hur många har den kvar?, säger han och skrattar.
Tennander-konnässören reagerar naturligtvis när en låt betitlad Vad hände sen? dyker upp.
Ja, det är en låt som jag skrev runt 1969-70 och som jag själv glömt bort; säger Lasse. Den var försvunnen i många år. Visste inte att den existerade tills en gammal universitetskompis från Uppsala, Bertil Norén, dök upp med några gamla inspelningar. Vi var ett gäng som spelade in låtar på en rullbandspelare i Uppsala i slutet av 60-talet och sedan spreds vi för vinden. För tre-fyra år sedan tog Bertil kontakt med mig och då hittar jag den här låten. Men jag var tvungen att lära mig den på nytt. Den var verkligen försvunnen. Jag skrev den först på engelska och då hette den €™Oh well madame€™ och handlade om en frans adelsdam som fick avstå sina rikedomar efter revolutionen. Lasse skrattar gott och ruskar på huvudet.
Se men inte röra en B-sida som aldrig varit med på ett album och faktiskt aldrig spelad på scenen. Bubblorna sprack från debuten Lars Vegas finns med här och den handlar om ett långt förhållande som tar slut.
Det var den där perioden där man gick igenom saker som senare blev låtar. I sommar har jag sjungit en låt som heter Sagan är slut. Som jag länge undrade varför jag skrev? Men sen kom på att det var ju när jag pluggade för att komma in på lärarhögskolan, och bara hade en liten tenta kvar, plus en tvåbetygsuppsats om Bob Dylan, innan min fil. mag. var klar. Men senare ändrades reglerna så det gick inte att komma in på lärarhögskolan bara för att man hade en fil mag. Så då var den sagan slut. Så jag skrev en låt istället.
Din enda vän är ytterligare en sång som Lasse aldrig spelat in och Pitbull är en låt Lasse ofta spelar ute men som fram till nu inte har fastnat på något album.
Jag har snott melodin rakt av från €™Jag borde köpa mig en tyrolerhatt€™ men jag tror att vi clearat det. Jag skrev den efter att jag hört om en bekant som blev biten av en pitbull när han var ute och joggade. Han är för övrigt helt återställd nu.
Jag försöker på detta album berätta storyn om mig själv ungefär som jag brukar berätta den på scenen. En historia som är ganska lik alla andras liv inbillar jag mig. Det börjar lite stapplande och trevande. Klumpiga kärleksförsök. Sen blir det barn och så vidare.
Och till slut blåses ljusen ut. Albumet Eremit i ett kollektiv avslutas med Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad). S/S Blidösund lägger till vid kajen. Seglatsen är över. För den här gången.